﻿Fru Alzoni ſmåmyſte och öppnade läppar=
ne, men tillſlöt dem åter med mycken ſjelf=
beherſkning. Käthe hade blifwit en ſmula
förwirrad af detta ſällſamma tal och haſtigt
wändt ſig om. Hon afdukade bordet och
ſammanlade duken med owanlig omſorg och
noggrannhet. Det war ſällſamt — på ett
giftermål hade hon egentligen ännu aldrig
tänkt. — Wisſerligen — en befrielſe från
desſa twångsförhållanden ſkulle det i alla
händelſer wara — en befrielſe från denna
jernhårda, obewekliga, faderliga myndighet.
Hwem kunde wäl modern mena med man=
nen med ett mildt lynne, hwilken, enligt
hennes älſklingsuttryck, ſkulle ”bära Käthe
på händerna!” Det bruſade åter en ſmu=
la otillbörligt i Käthes hjerna och hjerta,
och derför kunde hennes förſtånd och hennes
logik icke göra ſig gällande. — För hennes
ögon ſwäfwade, halft betäckt af en roſen=
ſkimrande ſlöja, en bild den hon ej wågade
att fullkomligt gifwa namn och geſtalt. Hen=
nes fantaſi hakade ſig faſt derwid och ſam=
manwäfde blommor med blommor ſå att
det ſlutligen blef en hel wårträdgård; —
hon lefde i den, hon ſwäfwade ut i omät=
liga rymder, framför henne öppnade ſig ett
oerhördt perſpektiv — — och äktenſkapet och
mannen, ſom hörde dertill, förſwunno åter
haſtigt wid den blå, leende horizonten.